Det händer så mycket. Så ofta. Har blivit en vana. En sjuk
jävla vana.
Jag sitter här och skriver med gråten i halsen. Ilskan jag tidigare känt innan förvandlades precis
till otröstbar sorg. Att bränna ner flyktingboenden, utan flyktingar i. Fine,
sjuka människor finns det gott om. Man blir förbannad! Men att ta sig till ett
flyktingboende, slå sönder rutor och sprida hat och ilska, där det finns barn?!
ENSAMKOMMANDE BARN?! Fy fan! Där sprack min gräns. Gränsen mellan ilskan och
sorgen. Jag har lärt mig genom mitt
arbete som barnpedagog att det inte hjälper någonting till att säga ordet ”inte”
”du skall inte göra si” eller ”så” Att det bara slutar i att hen som gör ”si”
eller ”så” bara stärker sitt negativa beteende och fortsätter. Så jag tänker
inte prata mer om det, om vad man inte borde göra. Inte borde tänka eller ens
känna. För det vet de flesta redan.
Vi måste finnas där. Välkomna. Ta deras händer. Säga att
Även om det känns hopplöst just nu. Kommer vi att klara det här. Vi kommer att ta
oss igenom det här, tillsammans. Vi finns här för er. Vi som ännu har
tryggheten kvar. Vi hjälper er. Mer än gärna. Ger er den styrkan ni för
tillfället håller på att tappa bort. Vi välkomnar
er till Sverige! Gör vårt bästa för att ni skall känna er trygga. För här får
ni lov att finnas till, precis som ni är. Bygga upp ert hopp om en bra värld.
Om ett bra liv. Inse att det ni nyss
varit med om i era hemländer inte existerar överallt. Ondskan finns dock kvar, som
en elak fästing. Den kommer alltid att finnas här. Lite överallt. Går inte
att utrota. Hur gärna man än skulle vilja. Men den är mindre. Trotts allt är
den mindre. All världens kärlek är så enormt mycket större. Så är det. Vi är
fler, vi som tror på kärleken. En enad värld, på samarbete. Tillsammans hjälps
vi åt. Vi gör det! Som ett enda släkte. En enda stor familj. Om vi i stället
för att sprida hat. Hat till de som inte förstår vad livet handlar om. Hat till
de människor som troligtvis inte fått den kärlek de skulle behövt som små
barn. Hat till dem som tror att det är rätt att tända eld på flyktingboenden
och kasta sten på barn. Måste vi istället sprida kärlek. Så mycket kärlek vi
bara kan. Kärlek till alla dem som tar sig till Sverige eller till andra platser
i världen. Till dem som mist nästan allt. Allt utom hoppet. Hoppet som är det
viktigaste, det bär dem med sig, inom sig. Hoppet som fått dem att klara allt
detta svåra, tragiska, hemska. Deras gnista med hopp har dom inte tappat. Ännu.
Den lilla gnistan måste vi hjälpas åt att vårda väl. Hålla vid liv. Förstora
den. Göra den till en eld igen. Livets eld. Den får inte slockna för slocknar
den då är det kört. En slocknad gnista kan leda till vad som helst.
Av egen erfarenhet vet jag hur det känns när ens gnista är
näst intill obefintlig. Känslan av att allt är oviktigt. Känslan av hopplöshet.
När allt man trott på om livet raseras. Jag tänker självklart på när jag
förlorade min syster. Jag förlorade den människan jag älskar mest av allt.
Jag kan inte ens föreställa mig den hopplöshet som de barn
känner som kommer hit själva. Den oron de har, för att vara i ett vilt
främmande land, med en helt främmande kultur. Oron för hur deras familjer mår.
För deras äldre syskon, släkt och vänner. Den oron och sorgen kan inte vara
annat än enorm. Jag förlorade en. De kan ha förlorat alla. Jag vill bara finnas
där för dem. Ge dem ett leende. En kram. Ett skratt. En hand att hålla i.
Kärlek. De är så viktiga. Just dem. Allihop är så otroligt viktiga. Jag tänker också
på deras familjer som är kvar i hemlandet. De som inte hade råd att ta sig till
tryggare platser. På dem som lever kvar i all kaos och utöver det måste leva
med den djupaste saknad och oron. Oron för hur deras käraste har det. Saknaden
av att dagligen se sitt barn skratta, fnissa eller gråta. Känslan de måste ha
att inte kunna finnas där, inte kunna trösta när tårarna rinner. Inte kunna
krama när kvällen kommer. Inte kunna smeka barnet över pannan och säga att allt
kommer ordna sig. För det är en hel jävla värld emellan. Nu rullar mina tårar igen. Jag är så jävla
ledsen.
Vi måste finnas här. Ge dessa barn det som deras familjer
inte för tillfället kan ge. Hopp och trygghet. Värme och kärlek. Så enormt
mycket kärlek. Så mycket Kärlek att idioterna som bränner ner flyktingboendena
en gång för alla backar och förstår. De måste förstå.
Puss och kram från en människa.