All kärlek och ännu lite till

Det händer så mycket. Så ofta. Har blivit en vana. En sjuk jävla vana.

Jag sitter här och skriver med gråten i halsen.  Ilskan jag tidigare känt innan förvandlades precis till otröstbar sorg. Att bränna ner flyktingboenden, utan flyktingar i. Fine, sjuka människor finns det gott om. Man blir förbannad! Men att ta sig till ett flyktingboende, slå sönder rutor och sprida hat och ilska, där det finns barn?! ENSAMKOMMANDE BARN?! Fy fan! Där sprack min gräns. Gränsen mellan ilskan och sorgen.  Jag har lärt mig genom mitt arbete som barnpedagog att det inte hjälper någonting till att säga ordet ”inte” ”du skall inte göra si” eller ”så” Att det bara slutar i att hen som gör ”si” eller ”så” bara stärker sitt negativa beteende och fortsätter. Så jag tänker inte prata mer om det, om vad man inte borde göra. Inte borde tänka eller ens känna. För det vet de flesta redan.

Vi måste finnas där. Välkomna. Ta deras händer. Säga att Även om det känns hopplöst just nu. Kommer vi att klara det här. Vi kommer att ta oss igenom det här, tillsammans. Vi finns här för er. Vi som ännu har tryggheten kvar. Vi hjälper er. Mer än gärna. Ger er den styrkan ni för tillfället håller på att tappa bort.  Vi välkomnar er till Sverige! Gör vårt bästa för att ni skall känna er trygga. För här får ni lov att finnas till, precis som ni är. Bygga upp ert hopp om en bra värld. Om ett bra liv.  Inse att det ni nyss varit med om i era hemländer inte existerar överallt. Ondskan finns dock kvar, som en elak fästing. Den kommer alltid att finnas här. Lite överallt. Går inte att utrota. Hur gärna man än skulle vilja. Men den är mindre. Trotts allt är den mindre. All världens kärlek är så enormt mycket större. Så är det. Vi är fler, vi som tror på kärleken. En enad värld, på samarbete. Tillsammans hjälps vi åt. Vi gör det! Som ett enda släkte. En enda stor familj. Om vi i stället för att sprida hat. Hat till de som inte förstår vad livet handlar om. Hat till de människor som troligtvis inte fått den kärlek de skulle behövt som små barn. Hat till dem som tror att det är rätt att tända eld på flyktingboenden och kasta sten på barn. Måste vi istället sprida kärlek. Så mycket kärlek vi bara kan. Kärlek till alla dem som tar sig till Sverige eller till andra platser i världen. Till dem som mist nästan allt. Allt utom hoppet. Hoppet som är det viktigaste, det bär dem med sig, inom sig. Hoppet som fått dem att klara allt detta svåra, tragiska, hemska. Deras gnista med hopp har dom inte tappat. Ännu. Den lilla gnistan måste vi hjälpas åt att vårda väl. Hålla vid liv. Förstora den. Göra den till en eld igen. Livets eld. Den får inte slockna för slocknar den då är det kört. En slocknad gnista kan leda till vad som helst.

Av egen erfarenhet vet jag hur det känns när ens gnista är näst intill obefintlig. Känslan av att allt är oviktigt. Känslan av hopplöshet. När allt man trott på om livet raseras. Jag tänker självklart på när jag förlorade min syster. Jag förlorade den människan jag älskar mest av allt.

Jag kan inte ens föreställa mig den hopplöshet som de barn känner som kommer hit själva. Den oron de har, för att vara i ett vilt främmande land, med en helt främmande kultur. Oron för hur deras familjer mår. För deras äldre syskon, släkt och vänner. Den oron och sorgen kan inte vara annat än enorm. Jag förlorade en. De kan ha förlorat alla. Jag vill bara finnas där för dem. Ge dem ett leende. En kram. Ett skratt. En hand att hålla i. Kärlek. De är så viktiga. Just dem. Allihop är så otroligt viktiga. Jag tänker också på deras familjer som är kvar i hemlandet. De som inte hade råd att ta sig till tryggare platser. På dem som lever kvar i all kaos och utöver det måste leva med den djupaste saknad och oron. Oron för hur deras käraste har det. Saknaden av att dagligen se sitt barn skratta, fnissa eller gråta. Känslan de måste ha att inte kunna finnas där, inte kunna trösta när tårarna rinner. Inte kunna krama när kvällen kommer. Inte kunna smeka barnet över pannan och säga att allt kommer ordna sig. För det är en hel jävla värld emellan.  Nu rullar mina tårar igen. Jag är så jävla ledsen.

Vi måste finnas här. Ge dessa barn det som deras familjer inte för tillfället kan ge. Hopp och trygghet. Värme och kärlek. Så enormt mycket kärlek. Så mycket Kärlek att idioterna som bränner ner flyktingboendena en gång för alla backar och förstår. De måste förstå.

Puss och kram från en människa.

Bortom tid och rum

Jag  faller och faller och faller och faller. Men där, där står du, du står i vägen, precis under mig. Du öppnar dina armar och fångar mig, mitt i mitt fall. du. Du fångar mig i fallet, sätter stopp för mitt fall.
   Du faller. Du faller och faller och faller. Tills jag ställer mig där, precis under dig. Jag fångar dig. Jag fångar dig så att du slutar att falla.
   Hon faller. Faller och faller och faller. Faller så långt som hon aldrig fallit förr. Men där, just där stoppar vi henne. Vi står där alla tätt ihop som den starkaste hinna. Vi fångar henne mjukt. Hon kan inte falla mer.
   Jag faller, du fångar mig. Du faller, han fångar dig. Han faller, hon fångar honom. Hon faller, jag fångar henne. Ju mer vi faller och ju mer vi fångar i detta fantastiska nät av kärlek och förtvivlan, rädsla och ångest. Ju starkare blir det. Detta, kärlekens skyddsnät. Osynligt men starkt. Så starkt.

Kärlek

Ligger här i sängen med Love på magen. Försöker leta efter låtar. Fina gamla låtar med våra minnen i, dina minnen i. Du skall lyssna och komma ihåg. Jag ligger här nu och Lyssnar. Gråter förtvivlat. Min fina fina syster!! ❤ tänker hela tiden på hur underbar du är, allt du gjort för mig! När jag var liten, till varje resa!. Satt du länge länge och gjorde "pysselpåse" åt mig... Du gjorde julkalender åt mig med något litet varje dag. När jag var gravid med Neo, det var du du du som fanns där! Varje mammagruppmöte, när jag hade foglossning å behövde massage, knät mina skor.. Allt du är så jävla underbar!!!
   Vill skratta med dig igen, vill kramas med dig igen, vill tjafsa med dig igen!! Saknar dig så, min finaste Lina❤ Kan inte förstå!! Vill inte förstå!! Det går inte att förstå!
   När jag i Fredags gick in till dig i salen första gången, fylldes jag direkt av tårar, fina fina syster vad har livet gjort med dig❤ jag snyftade ut gång på gång hur mycket jag älskar dig. Hur mycket jag saknat dig och vad du betyder för mig! Allt allt allt! Då när jag gjorde det, satte mig där bredvid din säng, höll dig i din vackra hand och sköljde ur mig all saknad å kärlek kom det ur dina ögon två tårar❤ du hade ingen ork till något men två tårar trängde sig ut. Jag har aldrig känt sådan sorg, kärlek eller frustration förut! Jag vill byta plats med dig, jag älskar dig! Vet inte vad du ser. Vet inte vad du hör eller förstår. Inte vad du vet, vad som hänt. Vi säger bara till dig att det kommer ta tid men du blir bättre och bättre för varje dag, alltid är det något, litet framsteg! Igår var framsteget att du kunde andas själv lite mer, respiratorn hjälper dig ännu till största del men ett litet "snepp" bättre sa sjuksköterskan. Det finaste igår var när du tecknade "S A F T" Angelica frågade då, "tecknade du saft, Lina?" "J A" tecknade du då. På länge nu har du inte tecknat annat än "O N T" "M O R F I N" och   "NU" så att du igår tecknade "saft" gjorde oss alla sååå glada... Glad i det här sammanhanget känns osant men ändå sant. Glad är man aldrig. Den här mardrömmen är det värsta någonsin så hemsk, lång, utdragen, overklig! ❤❤❤
   Neo sitter i soffan och sjunger Yohio. Att fortsätta försöka leva en vardag här hemma med barnen är svårt, men tacksam att de finns är bara förnamnet. Love föddes 10 veckor förtidigt. Nu vet jag orsaken! Det var för Linas och Loves skull! De skulle hinna lära känna varandra, innan detta helvete bröt lös!, innan det var för sent.
   Jag låter kanske hopplös, men jag har hopp. Måste ha hopp! Att det blir lite bra, nån gång! ❤ jag är så tacksam över all den tid vi haft tillsammans! Alla minnen. Jag märker nu hur viktiga de är! Hur man kan få dagen att gå bara genom vackra minnen! Alla minnen ❤

Kärlek

 

Sitter hemma och kollar på kort. Denna bild har jag suttit och sett på ett tag nu och blir tårögd så lycklig känner jag mig för att jag har dessa fina människor i mitt liv.

Rebecca Sjöstrand Härlin

Neo Moon

Frida Kristiansson

Finare människor får man leta dag och natt efter för att sedan inse att man aldrig kommer finna det man söker. Underbarare människor finns inte. 

 

(Jo, Lisa Enekvist du är bra bäst du också! :) )

 



Vad är en dröm och varför drömmer man?

   Jag kan bli tokig på mina drömmar ibland! Speciellt den jag drömde i natt. Så verklig och så fin men ändå så opassande till mitt verkliga liv. Det hade inte behövt vara opassande.. Enligt mig hade det varit välldigt passande faktiskt men nu är det som det är och enligt livet i sig så är det tydligen mycket opassande. Det hade varit okej om jag drömde den här drömmen varje eller varannan natt ungefär... Men att en sån här dröm ploppar upp enbart varannan månad eller så är inte okej! Då kan den lika gärna strunta i att fara in i mitt huvud över huvudtaget!
   Jag drömmer mycket! Och tänker ännu mer. 

ro eller?

Upp n down. uuuupp n doown. Uppppp n down. UPPPPP n dooown.

Oftast gillar jag mitt hummör men just för tillfället bara orkar jag inte med det längre.. Kan jag inte bara vara lite lagom för en gång skull?

Små viktiga ting i en stor värld.

   "Jag är bara jag å jag är viktig!"

   En fin dag som denna vaknade jag och Neo själva ute i vårat härliga hus. Som alltid vid tio snåret drar en fin liten granne i handtaget till ytterdörren, vi är inte ensamma längre. Vi har rensat bland mina gamla barbiedockor idag, en docka hade tappat armen men den fick bli spard ändå.. Jag är bra på att spara, nog lite för bra. Såå härligt väder idag, vi satt ute och rensade, vinden svepte i våra hår och det var varken varmt eller kallt bara helt perfekt. Sensommar och det är andra dagen på mitt å Neos sommarlov. Alltid borde man vara ledig innan och efter sommaren. När allt är lugnt å skönt. Det är nu som man på riktigt kan koppla av. När turisterna börjat bege sig hemmåt och släkt å vänner kommit till ro. Jag tycker väldigt bra om sommaren också såklart med all fart å fläkt å samkomst av underbara vänner men att föröka koppla av mitt i allt det vore för min del lönlöst. Nu därimot. Tyst å stilla, bara vinden som hörs.. Och givetvis lite barnskratt här å där.. (såklart gnäll oxå, men varför förstöra denna sköna stämning genom att rabbla upp struntsaker som gnäll å gnabb när man kan försköna.
   Nu leker Neo och Fina grannen i bilen utanför. Om ett tag blir det fullrulle här igen. Annah, Julian å Nike som varit i stan i några dagar eftersom Annah varit halsfluss-sjukig kommer idag och även SysterLina å Emmis.

   Jag trivs verkligen i äldre människors sälskap. De har så mycket att ge, jag älskar att bara lyssna. På allt. På deras erfarenhet. Mina grannar är underbara!
   

Punktfri

   Läste en text häromdagen eller egentligen härom månaden som var så lätt och rolig att läsa att orden bara svischade fram rakt in i hjärnan snabbt som en pil for dom och jag tror att texten var så lättläst eftersom den inte hade en endaste lite punkt att stanna vid som jag oftast skriver med alldeles för många punkter lite här å lite där och känner nu att detta inte var särskillt lätt nej att skriva utan punkt nog kanske inget för mig eftersom jag vill sätta punkt hela tiden men håller mig i lillfingrarna så jag inte trycker ner punktknappen som där oj vad nära det var men icke jag skall inte frestas det är nyttigt att lära sig motstå frestelse för man möter den hela livet lite här och där både när det gäller godsaker som är ätbara men även mänskliga godsaker som vackra ögon tjusiga läppar och fina leenden att motstå frestelsen är inte alltid lätt och kanske intte heller rätt för varför motstå när man kan få förföras bort av ljuva smekar å smaskika sockersöta karamellkyssar dock får man hålla det innom sig och innom rätta ramar så att man inte sårar andra som jag för jag blir lätt sårad och vet exakt hur det käns så jag försöker så gott det går att motstå men det är riktigt läskigt hur vissa ögon kan förföra som i somras en sen natt alkoholen hade nog burit mig lite väl långt in i dimman eller så var dessa ögon något av de vackraste jag sett jag bad min väninna att låta bli att kolla allt för mycket in i dessa gudagåvsögon efterssom de satt fast på en människa vars kropp varit älskad av en nära vän men efter jag sagt detta märkte jag hur denna fruktiansvära gudablick trängde rakt in i hjärtat på mig med vassa klor drog dem sig närmre aldrig någonsin förr har jag känt en sådan blick så vass men ändå mjuk och len att man aldrig skulle vilja släppa den dock slet jag snabbt bort blicken just eftersom jag inte är en sån som förförs av ljuvligheten när man vet att verkligheten utanför klubbväggarna fortfarande är samma verklighet som för några timmar sen att den inte har ändrats något som helst bara för att timman är sen och att synen blivit en smula ändrad åt det fruktigare hållet efter de där drinkarna som tog en långt in i flirtvärlden den värld som så mycket förmånga olika folk förstör sina fina förhållanden de har hemma i deras gemensamma sängar liggandes sovandes å väntandes på att deras andra hälft skall bege sig hemmåt till deras mjuka famnar men istället flängrer runt med lulliga hjärnor långt där bortom tid och rum

För att göra dig nöjd;)

   Fick precis ett samtal från en trogen läsare ;).  Han bad med sin allra finaste röst att jag skulle logga in å skriva några rader. Snäll som jag är kan jag inget annat göra än att pladdra ut några väl valda ord här på Charlottas helt egna sida. =)
   Dagen till ära har det fallit regn från Visbys himmel i princip hela dagen. Tur att jag älskar regn. Mindre tur är att mitt hus tydligt inte älskar regn lika  mycket som jag. Min kära Sambo Annah var hemma idag och märkte helt plötsligt hur det började regna även inomhus. Det blev att ställa fram hink och invänta bättre tider... JAHAPP.. Inte så kul men folk har mått sämre! 
   Nästa vecka blir det sol i llafall! Jag och Neo skall tälta på Fårö och njuta av sensommarens härliga dagar. Jag jobbar tre dagar till sen börjar semesteern! Härliga tider. Härliga tider har även såklart varit nu i sommar. Kommit ännu ett par hekto härliga ungar nära och att vara lycklig när man jobbar är bara förnamnet. Man vet att man har rätt jobb när man på Fredagen längtar till Måndagen. Å när man på Måndagen glider in på jobbet med ett stort leende på läpparna å bara njuter. Ja, känner man inte så på sitt jobb bör man skola om =) !!!
   Slut med allt skryt och skriv om nå vettigt. Om Barnuppfostran kanske? Mycket svårt ämne och egentligen dumt att ens ge sig in på det. Uppfostran är föresten ett fult ord. Märkte det nu när det blev skrivet.
   Min son blev vansinnig på mig häromdagen. För att han inte fick springa runt med mat i munnen. Den pytte lilla grej blev till en jätte JÄTTE stor. Från att ha varit sprudlande glad blev han dödsledsen och jag var världens sämsta mamma. Han slängde sig i soffan å sprattlade å skrek men jag var hård som en kamel. Att springa runt med mat i munnen gör man inte. Man sitter still och äter. Jag är inte sträng! Det vet de som känner mig. Men att vara mjuk men bestämd när det gäller vissa saker är mitt motto. De få regler som finns är till för att hållas inte för att brytas och de finns där enbart för att de är nödvändiga! Onödiga regler är bara fjantigheter. Min tumregel är att ALLTID bli sams. Aldrig låta saken rinna ut i sanden, glömmas bort eller förträngas. Behöver man inte prata om saken var den säkerligen då inte viktig nog att ens tjafsa om. Som i mitt å Neos fall här om dagen. Neo skall inte springa runt med mat i munnen för att det är farligt. Man kan sätta i halsen. Hade  det handlat om att han åt med fingrarna hade det ju varit en strunt sak. En nål i en höstack en piss i Nilen. Allt slutade i alla fall med att jag och Neo låg och pratade ut om det som hänt under täcket i dubbelsängen och pussades å gosade en lång stund efteråt. Mitt hjärta!
   Nu ska vi hämta Neos far vid båten. Den lägger till om fyra minuter. Så vi har rätt bråttom.

   Pusshejdån, hoppas ni mår bra! Var snäll! inte dum!