Har aldrig sett "en unge i minuten" förrut. Har tänkt sett det men inte kommit mig för. Såg precis slutet av dagens avsnitt. Hela jag stelnade till. Det nyfödda barnet i avsnittet pep till en gång och slutade sen att andas. De sprang ut med honom och tystanden var olidlig, tills de sen kom in i salen och sa att det var ok med barnet. Precis den där hemska tystnaden befann vi oss i när Neo kom till världen. Han var som ett blått litet bylte. De la upp honom på min mage av bara farten men tog snabbt bort honom och sprang ut i ett annat rum. Kim följde med och kvar i förlossningsrummet var jag och en barnmorska. Det tog nog bara 30 sek om enns det. Men det var mina VÄRSTA sekunder i livet! De går inte att beskriva. Jag minns känslan jag hade, bilden av det blåa tysta byltet. "Han är död" grät jag.. Men barnmorskan sa lite nervöst "nej". Precis efter hon sagt det hörde jag ljudet som fortfarande får mig att börja gråta av lycka. Neos första skrik. Det går nog inte att förstå. varken känslan av att föda ett tyst barn och heller inte känslan av att sen höra dennes skrik och veta att h*n är vid liv. Livet är så skört. En liten liten tråd som när som helst kan brista. Man är gravid i 9 månader och tror att man ställt sig in på känslan av att vara förälder. Men den känslan man har när man ligger där på bb med sin egen lilla son/dotter i famnen går inte att förstå hur mycket man än försöker sätta sig in i situationen. Lyckan är oändlig och än mer!
Jag tänker inte se något mer av "ett barn i minuten". Jag vill minnas min, Neos och kims förlossning, ingen annans. Jag skulle vilja ge det rådet till er andra också. Det är kanske ett bra program men ingen av dessa förlossningar blir som enns egen. Man kanske föreställer sig att man vill ha sin förlossning på ett eller annat sätt men hur mycket man än vill så kan man inte planera hur en förlossning skall bli, vilka smärtstillande man skall ta eller vilken musik man vill lyssna på... Inget av de jag planerade blev i vart fall av. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon bedövning alls. Men jag testade i alla fall ALLT. Till och med "kvaddlarna" som alla i min mammagrupp hade varnat mig för, att de skulle vara värre än själva värkarna. Men väl där, ville jag bara bort från det onda. Efter många timmars elaka värkar fick jag ryggmärgsbedövning. Minns inte om det var jag som bad om det eller om det var någon där som rekommenderade det åt mig. Läkaren kom i alla fall ner och sa åt mig att "nu MÅSTE du ligga heelt still Lotta, jag ska föra den här lååånga nålen in mellan två av dina ryggradskotor, du får INTE röra dig!" "Shit" tänkte jag, huur skall det här gå? Jag ligger ju och darrar som en stucken gris av smärtan hur skall jug kunna ligga helt still?! Men med Kims hjälp gick det bra ändå, är man där så klarar man av allt på något konstigt sett... Den där bedövningen, ja det var som att komma in i himmelriket! Den tog HELT på mig! Jag kände sen inget alls! Både jag och Kim somnade en timma tro det eller ej. (ja vi hade ju varit vakna hela natten, då klockan var 1 när vi kom in på bb) Så att jag somnade när smärtan försvan blev nog ingen förvånad av! De väckte mig dock och bad mig gå några varv i rummet. Sen började det. Tänker inte skriva allt för utförligt om förlossningen nu, även om jag skulle kunna sitta och berätta om det i all evighet. Lite mer kan jag ändå berätta. (märks det att jag alskar att berätta om förlossingen?! =) ) I allafall, jag fick kramp i låret som gjorde sjuuuukt ont så ena sköterskan fick stå o massera det medan jag födde ut Neo. Sjukt jobbigt att försöka fokusera på att föda en liten bebis när det är i LÅRET som det gör ont?!
Det gjorde ont, ja såklart! Men hela förlossningen, varje liten sekund av smärtan var smärta av kärlek på något vis. Jag var så in i helvette lycklig att nu ÄNTLIGEN var det dags! Jag kan lätt säga att jag ÄLSKAR att föda barn! Jag vet att jag har sagt det förr i min förra blogg bland annat och säger det gärna 100 gånger om igen, jag älskar det verkligen. allt!
KRAM till er! och en extra KRAAM till alla er som snart blir föräldrar, grattis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar