måndag 28 november 2011
Mitt fina älskade hem.
Jag har drömt mardrömmar om den här tiden sen jag var barn. Nu slår mardrömmen in dörren och klampar in med geggiga galloscher och skiter fullständigt i att se sig om ifall det blir fula märken kvar. För det lär det bli! Det känns så nu. Det handlar om mitt älskade hem. Mitt hem där alla mina minnen bor. Det är inte många som fått se sitt barn växa upp på samma golv som man själv legat och skrikit på som 4åring när man inte fått piggelinen man så gärna ville ha. Det har varit helt underbart att få uppleva den känslan. Eftersom jag vet att jag trivdes så fruktansvärt bra när jag själv var barn så vill jag ju såklart inget hellre än att Neo skall få det lika fint som jag hade det. Jag älskar vårat hus, vårat hem här i Brissund! Efter ett liv här så har man lyckats spinna det där nätet av grannar som man alltid stannar och pratar med när man är ute och går. Gemenskapen som det tar ett helt liv att bygga upp. Att tänka tanken på att någon annan ska flytta in här är något av det svåraste jag har varit med om!
Det har inte alltid sett lika dant ut här hemma, huset och omnejden har vuxit med oss. I somras fick jag till och med min efterlängtade berså som jag ända sen jag läste om gubben Pettson som alltid satt och drack sitt kaffe med katten Findus ute i bersån har drömt om. Ja jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att växa upp på så jag är tacksam. Tacksam och det borde räcka. Man kan tycka att nu fan borde jag vara nöjd. Jag är nöjd. Men jag är bortskämd. Bortskämd av stora ytor och fritt med färska bär och 30 sekunder till havet. Havet är min hjärnrensare. Havet finns kvar.
Jag åkte ut för att hämta ett mindre flyttlass av blandat kraffs men kom inte längre än innanför grinden med bilen förren tåren kröp fram i ögonvrån. Alla minnen for ner över mig som niagarafallen. Satt länge i mörkret och bara såg mig om. Såg mig om på de mörka skuggorna som följde marken bakom träden runt huset och överallt. Sen tog jag klivet, höll andan, in fort och ta allt det som är finast och mest betydelsefullt. Sen ut igen. Jag klarar inte av att ta de mysigaste sakerna jag vill inte förstöra mitt hem. Jag älskar det ju så mycket. Jag låter nog larvig men det får ni gärna tycka för det är precis såhär jag är. Rätt larvig ibland! Så pass larvig att jag tänkte fotografera mina olika rum och rama in tillsammans i en större ram och ha i vårat nästa hem. Vårat nästa hem som är en fin liten lägenhet som är så enormt mycket för modern och ny för att egentligen passa mig. Hade jag inte varit så in i norden bortskämd så hade jag varit den lyckligaste. Men det är så mycket tråkigare att flytta ut än vad det är att flytta in. Det bara är så. Men jag är tacksam för allt. För tiden som gått och tiden som kommer. Tack älskade pappa!
Det har inte alltid sett lika dant ut här hemma, huset och omnejden har vuxit med oss. I somras fick jag till och med min efterlängtade berså som jag ända sen jag läste om gubben Pettson som alltid satt och drack sitt kaffe med katten Findus ute i bersån har drömt om. Ja jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att växa upp på så jag är tacksam. Tacksam och det borde räcka. Man kan tycka att nu fan borde jag vara nöjd. Jag är nöjd. Men jag är bortskämd. Bortskämd av stora ytor och fritt med färska bär och 30 sekunder till havet. Havet är min hjärnrensare. Havet finns kvar.
Jag åkte ut för att hämta ett mindre flyttlass av blandat kraffs men kom inte längre än innanför grinden med bilen förren tåren kröp fram i ögonvrån. Alla minnen for ner över mig som niagarafallen. Satt länge i mörkret och bara såg mig om. Såg mig om på de mörka skuggorna som följde marken bakom träden runt huset och överallt. Sen tog jag klivet, höll andan, in fort och ta allt det som är finast och mest betydelsefullt. Sen ut igen. Jag klarar inte av att ta de mysigaste sakerna jag vill inte förstöra mitt hem. Jag älskar det ju så mycket. Jag låter nog larvig men det får ni gärna tycka för det är precis såhär jag är. Rätt larvig ibland! Så pass larvig att jag tänkte fotografera mina olika rum och rama in tillsammans i en större ram och ha i vårat nästa hem. Vårat nästa hem som är en fin liten lägenhet som är så enormt mycket för modern och ny för att egentligen passa mig. Hade jag inte varit så in i norden bortskämd så hade jag varit den lyckligaste. Men det är så mycket tråkigare att flytta ut än vad det är att flytta in. Det bara är så. Men jag är tacksam för allt. För tiden som gått och tiden som kommer. Tack älskade pappa!
söndag 27 november 2011
Hej du ljuva skilsmässa.
Som i allt annat. Upp, ner, hit, dit, bakofram och ingenstans.
Jag är inte tom. Jag är rätt så fylld. Fylld av en massor. Ganska mycket lättnad. Lite lycka, lite irritation( förut en hel massa irritation) inte så jätte mycket ledsenhet nu faktiskt det har lixom tagit slut.
Häromkvällen var jag jätte kär! Det skrev jag ju. Det kändes verkligen som att allt tråkigt var över på något vis och att det nu var bestämt och klart att jag skulle förbli kär i ett bra tag framöver. Jo visst det stämmer också i och för sig är jag ännu kär. Det är jag nog ett bra tag till. Jag märker nu att jag helt totalt tryckt bort alla känslor! Jag är inte ledsen, kan prata hur öppet som helst om att jag idag på förmiddagen och igår har kommit fram till att trots att jag är så in i norden kär så är det alldeles för mycket bråk. Är det mycket bråk så spelar det lixom ingen roll hur kär man än är, det håller inte. Av att leva mitt liv har jag lärt mig att gå innan det är försent. Säga hejdå innan man är helt uttorkad av all gråt, innan ögonen helt svullnat ihop sig utav sömnbristande gråtnätter. Jag är en så jävla bra expert på att gråta i slutändor av förhållanden. Inte för att jag varit med om så jätte många men det räcker och blir över. Tårar till en hel lyxpool.
Jag tror att den är vanlig, den här fasen. Fast än att jag är rätt säker på att det skulle sett helt annorlunda ut om han inte skulle iväg om en vecka. Om jag inte skulle ha vetat att vi sen inte kommer att ses på flera månader. Inte ha vetat att de nu lång tid framöver kommer att vara en låång tid fylld av oro att något skall hända... Men nu vet jag det och då blir det såhär! Den här helt vanliga äckliga fasen. När man är kär ena dagen och förtvivlad andra, tycka om så sjukt mycket ena och inget alls å så jävla förbannad den andra.. Känner inte du igen den faser så gör iallafall jag det! Känner igen den jätte mycket, därför vet jag hur jag skall göra- Det är så bra, man lär sig av livet.
Inte ringa när man känner att man vill. Inte vara ledsen, det vi gör nu är det enda rätta. Inte tänka.. Inte tänka.. Inte gråta.
Jag är inte tom. Jag är rätt så fylld. Fylld av en massor. Ganska mycket lättnad. Lite lycka, lite irritation( förut en hel massa irritation) inte så jätte mycket ledsenhet nu faktiskt det har lixom tagit slut.
Häromkvällen var jag jätte kär! Det skrev jag ju. Det kändes verkligen som att allt tråkigt var över på något vis och att det nu var bestämt och klart att jag skulle förbli kär i ett bra tag framöver. Jo visst det stämmer också i och för sig är jag ännu kär. Det är jag nog ett bra tag till. Jag märker nu att jag helt totalt tryckt bort alla känslor! Jag är inte ledsen, kan prata hur öppet som helst om att jag idag på förmiddagen och igår har kommit fram till att trots att jag är så in i norden kär så är det alldeles för mycket bråk. Är det mycket bråk så spelar det lixom ingen roll hur kär man än är, det håller inte. Av att leva mitt liv har jag lärt mig att gå innan det är försent. Säga hejdå innan man är helt uttorkad av all gråt, innan ögonen helt svullnat ihop sig utav sömnbristande gråtnätter. Jag är en så jävla bra expert på att gråta i slutändor av förhållanden. Inte för att jag varit med om så jätte många men det räcker och blir över. Tårar till en hel lyxpool.
Jag tror att den är vanlig, den här fasen. Fast än att jag är rätt säker på att det skulle sett helt annorlunda ut om han inte skulle iväg om en vecka. Om jag inte skulle ha vetat att vi sen inte kommer att ses på flera månader. Inte ha vetat att de nu lång tid framöver kommer att vara en låång tid fylld av oro att något skall hända... Men nu vet jag det och då blir det såhär! Den här helt vanliga äckliga fasen. När man är kär ena dagen och förtvivlad andra, tycka om så sjukt mycket ena och inget alls å så jävla förbannad den andra.. Känner inte du igen den faser så gör iallafall jag det! Känner igen den jätte mycket, därför vet jag hur jag skall göra- Det är så bra, man lär sig av livet.
Inte ringa när man känner att man vill. Inte vara ledsen, det vi gör nu är det enda rätta. Inte tänka.. Inte tänka.. Inte gråta.
lördag 26 november 2011
ja eller nej?
Jag vill inte flytta men jag vill flytta.
Upp och ner, ner och upp.
Oj vad jag var kärleksfull igår.
Upp och ner, ner och upp.
Oj vad jag var kärleksfull igår.
fredag 25 november 2011
Fredag utan Neopuss.
Äntligen hemma.
I mitt fina hus. Jag älskar det här huset och har älskat det ända sedan jag var liten. Nyfödd snarare sagt. Jag hyr pappas hus. Han flyttade in till värmen i stan för några år sedan och istället för att sälja så flyttade vi in! Jag har aldrig någonsin känt mig så hemma som jag gör här. Ändå skall vi kanske sälja i vår. Man kan vara kluven och så kan man vara KLUVEN. jag är KLUVEN. Här hemma i mitt och Neos hem är det oftast kallt! För vi är inte hemma och eldar hela dagarna eftersom vi är på jobb och dagis. Här hemma är det ofta lite ensligt eftersom att vi bor på en ö och på en ö är det långt att åka en mil och hälsa på. Det är inte så jätte ofta någon hälsar på. Jag älskar att ha besök! Jag tycker inte om att vara själv. Neo somnar nästan alltid i bilen på väg hit eftersom vi nästan alltid stannar i stan och äter middag med nära och kära innan vi åker hem. Det blir så eftersom vi gillar att vara bland flera. bland nära och kära. Jag vill ha en stor familj. Då skulle jag älska att bo här hemma ännu mer. Nu känns det för stort. Hinner inte göra allt jag vill, allt jag måste. Svårt att träna någon annanstans än hemma. Om man inte älskar att köra mil efter mil fram och tillbaka stup i ett. Jag älskar inte det, mil på mil. Är jag hemma så vill jag vara hemma. Man kan vara sån som tröttnar. Tröttnar på att vara på samma ställe för länge. Blir rastlös. Jag blir aldrig rastlös, inte här hemma. Men jag får heller aldrig någon ro.
Jävlar nu gick brandlarmet. Varken jag eller Christoffer orkar masa oss ner o se vad som står på. För vi tror oss redan veta vad som står på. Det är potatisen som kokar Kokar så det blir en massa rök. Det blev så alldeles nyss också nämligen. Nu tjafsar vi här om vem skall kila ned. HA jag vann, han är nere nu. Nu blev det tyst. Skönt. "Från och med NU får du gå ner" Haha, jag tycker om när vi tjafsar.. :) Han är söt.
Vi är uppe i sängen nu, enda rummet med värme på förutom på toa och visst där kan man ju sitta och blogga om man vill men jag sitter här! Maten är snart klar det blir delikatess:) Fiskpanetter och remouladsås direkt hemtaget från skolköket! Vi hade barnbrist idag på jobbet och jag älskar fisk och remouladsås! Så det passade ju perfekt. Potatisen får vi dock koka själva! Vi valde mellan ...... Nu gick larmet igen.. Vad fasiken!...... räkna hur lång tid det tar för mig att springa ner, stänga av larmet och komma tillbaka!? Det är ju en kul lek!? ..... SÅ tillbaka. Att det skall behövas en kvinna för att göra någonting klokt! Nu så kommer inte larmet gå något mer och gör det de ändå så kvittar det för det hör jag ändå inte så långt ner i byrålådan larmet ligger nu! Fyndigt Lotta fyndigt!?
Jag har funderat på att skriva om hur jag känner. hur jag har känt. Hur det är att vara kär i en utlandssoldat. Det är inte alltid kul. Därför är det lätt att pressa bort. Pressa bort allt som har med känslor att göra! Jag är inte kär i dig. Det har jag sagt tusen gånger. "Det är du visst det" Svarar han mig då. Vad är det för svar?! Så kan man ju inte säga. Det är ju bara jätte knasigt. Att säga åt en som just sagt att hon inte är kär att hon visst är kär. Eller va? Kan man det? Jo. Han kan. Och han har rätt. Jag är kär. Jag heter Charlotta Moon och jag är kär. Kär i min C! Min C som åker iväg till Afghanistan när den här veckan är slut. Detta har jag mycket att skriva om. Och vill inte skriva om det nu när vi ligger såhär arm mot arm. Han vid sin I-fåne och jag vid hans mac. Min C är en riktig pryl nörd! NEEEJ nu gick larmet IGEN, och jag hör det.. vaaa. från byrån? inte fan är det rökigt nere i min byrålåda i allafall! Nu har den fått galenknäpp totalt!
I mitt fina hus. Jag älskar det här huset och har älskat det ända sedan jag var liten. Nyfödd snarare sagt. Jag hyr pappas hus. Han flyttade in till värmen i stan för några år sedan och istället för att sälja så flyttade vi in! Jag har aldrig någonsin känt mig så hemma som jag gör här. Ändå skall vi kanske sälja i vår. Man kan vara kluven och så kan man vara KLUVEN. jag är KLUVEN. Här hemma i mitt och Neos hem är det oftast kallt! För vi är inte hemma och eldar hela dagarna eftersom vi är på jobb och dagis. Här hemma är det ofta lite ensligt eftersom att vi bor på en ö och på en ö är det långt att åka en mil och hälsa på. Det är inte så jätte ofta någon hälsar på. Jag älskar att ha besök! Jag tycker inte om att vara själv. Neo somnar nästan alltid i bilen på väg hit eftersom vi nästan alltid stannar i stan och äter middag med nära och kära innan vi åker hem. Det blir så eftersom vi gillar att vara bland flera. bland nära och kära. Jag vill ha en stor familj. Då skulle jag älska att bo här hemma ännu mer. Nu känns det för stort. Hinner inte göra allt jag vill, allt jag måste. Svårt att träna någon annanstans än hemma. Om man inte älskar att köra mil efter mil fram och tillbaka stup i ett. Jag älskar inte det, mil på mil. Är jag hemma så vill jag vara hemma. Man kan vara sån som tröttnar. Tröttnar på att vara på samma ställe för länge. Blir rastlös. Jag blir aldrig rastlös, inte här hemma. Men jag får heller aldrig någon ro.
Jävlar nu gick brandlarmet. Varken jag eller Christoffer orkar masa oss ner o se vad som står på. För vi tror oss redan veta vad som står på. Det är potatisen som kokar Kokar så det blir en massa rök. Det blev så alldeles nyss också nämligen. Nu tjafsar vi här om vem skall kila ned. HA jag vann, han är nere nu. Nu blev det tyst. Skönt. "Från och med NU får du gå ner" Haha, jag tycker om när vi tjafsar.. :) Han är söt.
Vi är uppe i sängen nu, enda rummet med värme på förutom på toa och visst där kan man ju sitta och blogga om man vill men jag sitter här! Maten är snart klar det blir delikatess:) Fiskpanetter och remouladsås direkt hemtaget från skolköket! Vi hade barnbrist idag på jobbet och jag älskar fisk och remouladsås! Så det passade ju perfekt. Potatisen får vi dock koka själva! Vi valde mellan ...... Nu gick larmet igen.. Vad fasiken!...... räkna hur lång tid det tar för mig att springa ner, stänga av larmet och komma tillbaka!? Det är ju en kul lek!? ..... SÅ tillbaka. Att det skall behövas en kvinna för att göra någonting klokt! Nu så kommer inte larmet gå något mer och gör det de ändå så kvittar det för det hör jag ändå inte så långt ner i byrålådan larmet ligger nu! Fyndigt Lotta fyndigt!?
Jag har funderat på att skriva om hur jag känner. hur jag har känt. Hur det är att vara kär i en utlandssoldat. Det är inte alltid kul. Därför är det lätt att pressa bort. Pressa bort allt som har med känslor att göra! Jag är inte kär i dig. Det har jag sagt tusen gånger. "Det är du visst det" Svarar han mig då. Vad är det för svar?! Så kan man ju inte säga. Det är ju bara jätte knasigt. Att säga åt en som just sagt att hon inte är kär att hon visst är kär. Eller va? Kan man det? Jo. Han kan. Och han har rätt. Jag är kär. Jag heter Charlotta Moon och jag är kär. Kär i min C! Min C som åker iväg till Afghanistan när den här veckan är slut. Detta har jag mycket att skriva om. Och vill inte skriva om det nu när vi ligger såhär arm mot arm. Han vid sin I-fåne och jag vid hans mac. Min C är en riktig pryl nörd! NEEEJ nu gick larmet IGEN, och jag hör det.. vaaa. från byrån? inte fan är det rökigt nere i min byrålåda i allafall! Nu har den fått galenknäpp totalt!
torsdag 24 november 2011
Liten blir stor men fortfarande liten!!!
Måste skingra tankarna!
Ibland kommer jag på att min lilla kille som hela tiden växer så det knakar faktiskt ändå inte är så stor ändå. Som igår när jag hämtade honom på dagis och vi var på väg ut från dagisgården. Då ropar en ungefär två år äldre kille till Neo: Du! Lilla pojken! Kan du sparka över den där bollen till oss?! Min lilla pojke! Han är till och med mindre än de minsta skolbarnen! Då är man inte stor då dej! De är så söta mot varandra, barnen! Neo gick fram o kastade över bollen såklart. O den andra (i mina ögon, också lilla pojken) tackade artigt!
Vi pratade om det vid middagen hemma och jag sa att jag tyckte det lät så sött när han hade blivit kallad lilla pojken!! Neo sa då lite bestört; Nee han sa inte lilla pojken mamma! Han sa lilla plutten... :) Hehe.. ja vad han änn kallade honom så tyckte jag det lät jätte gulligt!! och bra-skönt att höra!
Alla barn måste få känna sig små ibland! Små och söta. Allt för många blir stora alldeles för tidigt! Endel vid fem, andra vid fyra, fler vid vid tre, många vid två och några redan vid ett års ålder. ETT år?! Såfort man blir storasyskon. Ojojoj vad stor man blir, hur liten man änn egentlign är blir man enorm när man blir storasyskon!! Neo har inga småsyskon. Men han har ändå blivit behandlad som stor alldeles för fort! Jag tycker SÅ illa om när jag hör meningar som " Du är faktiskt stor nu, busa inte så, se vad du lär den lilla" "Visa nu den lilla hur duktig du är" HU jag ryser bara jag tänker på vad vuxna kan slänga ur sig!! Jag vet själv att jag råkat vräka ur mig liknande påhopp åt Neo ibland. Som till exempel. Skärp till dig Neo! Du är faktiskt fyra år nu! Man är INTE stor när man är 7 enns! Vem är det som skall visa "den lilla" hur allt skall gå till? Jo absolut inte den andra lilla, den du säger är stor men som i verkligheten fortfarande är jätte liten!! Nej det är du, ingen annan!! och vem är det som är "den lilla" är det 1åringen eller 3åringen eller 7åringen eller 10åringen eller 14åringen? Är man barn så är man liten. Enkelt. Efter att jag har sagt något sådant till Neo ångrar jag mig jämt, ber om förlåt på något flummigt vis som jag hoppas att han förstår vilket han säkerligen inte gör men jag försöker.Å det är bra att försöka. Att tänka gott. Alla tänker vi fel ibland. Det gör inget om man kan tänka om och föröka tänka bättre. Jag lär mig hela tiden! För varje dag lär jag mig.. Hur jag skall vara, hur jag skall bemöta, hur jag skall leva och tänka för att må bra. För att andra skall må bra.
Man föds till liten eller så föds man till stor. Om du råkar födas ett år innan din syster så blir du och kommer alltid att vara stor. Så fort hon den där "lilla" ploppar ut. När du är 1 år är du stor och lillan som bara är 0 är liten som bara den! När lillan är 1år och du 2år.. Inte blir lillan stor för de! HA, neejnej! Hon är såklart ännu liten och du är ju då jätte stoor! Två år herregud! Nästan vuxen!
Ibland kommer jag på att min lilla kille som hela tiden växer så det knakar faktiskt ändå inte är så stor ändå. Som igår när jag hämtade honom på dagis och vi var på väg ut från dagisgården. Då ropar en ungefär två år äldre kille till Neo: Du! Lilla pojken! Kan du sparka över den där bollen till oss?! Min lilla pojke! Han är till och med mindre än de minsta skolbarnen! Då är man inte stor då dej! De är så söta mot varandra, barnen! Neo gick fram o kastade över bollen såklart. O den andra (i mina ögon, också lilla pojken) tackade artigt!
Vi pratade om det vid middagen hemma och jag sa att jag tyckte det lät så sött när han hade blivit kallad lilla pojken!! Neo sa då lite bestört; Nee han sa inte lilla pojken mamma! Han sa lilla plutten... :) Hehe.. ja vad han änn kallade honom så tyckte jag det lät jätte gulligt!! och bra-skönt att höra!
Alla barn måste få känna sig små ibland! Små och söta. Allt för många blir stora alldeles för tidigt! Endel vid fem, andra vid fyra, fler vid vid tre, många vid två och några redan vid ett års ålder. ETT år?! Såfort man blir storasyskon. Ojojoj vad stor man blir, hur liten man änn egentlign är blir man enorm när man blir storasyskon!! Neo har inga småsyskon. Men han har ändå blivit behandlad som stor alldeles för fort! Jag tycker SÅ illa om när jag hör meningar som " Du är faktiskt stor nu, busa inte så, se vad du lär den lilla" "Visa nu den lilla hur duktig du är" HU jag ryser bara jag tänker på vad vuxna kan slänga ur sig!! Jag vet själv att jag råkat vräka ur mig liknande påhopp åt Neo ibland. Som till exempel. Skärp till dig Neo! Du är faktiskt fyra år nu! Man är INTE stor när man är 7 enns! Vem är det som skall visa "den lilla" hur allt skall gå till? Jo absolut inte den andra lilla, den du säger är stor men som i verkligheten fortfarande är jätte liten!! Nej det är du, ingen annan!! och vem är det som är "den lilla" är det 1åringen eller 3åringen eller 7åringen eller 10åringen eller 14åringen? Är man barn så är man liten. Enkelt. Efter att jag har sagt något sådant till Neo ångrar jag mig jämt, ber om förlåt på något flummigt vis som jag hoppas att han förstår vilket han säkerligen inte gör men jag försöker.Å det är bra att försöka. Att tänka gott. Alla tänker vi fel ibland. Det gör inget om man kan tänka om och föröka tänka bättre. Jag lär mig hela tiden! För varje dag lär jag mig.. Hur jag skall vara, hur jag skall bemöta, hur jag skall leva och tänka för att må bra. För att andra skall må bra.
Man föds till liten eller så föds man till stor. Om du råkar födas ett år innan din syster så blir du och kommer alltid att vara stor. Så fort hon den där "lilla" ploppar ut. När du är 1 år är du stor och lillan som bara är 0 är liten som bara den! När lillan är 1år och du 2år.. Inte blir lillan stor för de! HA, neejnej! Hon är såklart ännu liten och du är ju då jätte stoor! Två år herregud! Nästan vuxen!
onsdag 23 november 2011
Livet för var och en.
Jag är fortfarande tom.
Jag kan inte förstå.
Ingenting kan jag förstå.
Det har hänt så mycket.
Jag fick igår kritik för att jag öppnat mitt hjärta. För att jag försökt stötta. På mitt sätt. Skriver, skriver, skriver. Det är så jag stöttar. Försöker stötta. Jag kan inte på annat sätt. Det är det jag kan, att skriva. Jag kan inte prata, inte alls på samma vis! Då får jag inte fram hur jag känner. Det går inte. Jag tänker för mycket. Jag börjar stamma. Får inte fram rätt. Alla är vi olika! Alla tänker och känner vi på olika vis. Vi måste så också få sörja på olika vis. "Du får inte skriva om andras känslor på ofentlig blogg, utan tillåtelse" Jag skriver inte om andras känslor. Jag skriver om mina egna känslor. På min blogg finns bara mina Charlotta Moons känslor och tankar. Jag är ledsen! Snälla låt mig få vara det. Jag hoppas att ingen mer tar illa vid sig av min blogg det är inte det som är min mening.
Har nu ändå tagit bort stor del av förra inlägget, mot min egentliga vilja.
Jag kan inte förstå.
Ingenting kan jag förstå.
Det har hänt så mycket.
Jag fick igår kritik för att jag öppnat mitt hjärta. För att jag försökt stötta. På mitt sätt. Skriver, skriver, skriver. Det är så jag stöttar. Försöker stötta. Jag kan inte på annat sätt. Det är det jag kan, att skriva. Jag kan inte prata, inte alls på samma vis! Då får jag inte fram hur jag känner. Det går inte. Jag tänker för mycket. Jag börjar stamma. Får inte fram rätt. Alla är vi olika! Alla tänker och känner vi på olika vis. Vi måste så också få sörja på olika vis. "Du får inte skriva om andras känslor på ofentlig blogg, utan tillåtelse" Jag skriver inte om andras känslor. Jag skriver om mina egna känslor. På min blogg finns bara mina Charlotta Moons känslor och tankar. Jag är ledsen! Snälla låt mig få vara det. Jag hoppas att ingen mer tar illa vid sig av min blogg det är inte det som är min mening.
Har nu ändå tagit bort stor del av förra inlägget, mot min egentliga vilja.
tisdag 22 november 2011
Älska!
Jag älskar er min fina familj!
Jag älskar er min fina släkt!
Jag älskar er mina fina vänner!
Igår. Igår hände en hemsk sak! Igår hände något som är så fruktansvärt och ännu mer! Det finns inga ord som kan hjälpa! Inget jag kan skriva som kan få det att kännas bättre! Aldrig någonsin! Jag grät mig till sömns. Grät på jobbet. Gråter nu. Man kan inte förstå! För sånt här händer aldrig! Men nu hände det och det hände oss, det hände dig! Och ingen kan få det ogjort, för den här jävla tiden går inte att spola tillbaka!, Hur mycket man än skriker och gråter!! Livet är så skört. Livet är en tråd av lenaste silke! Jag skriker ut till alla för jag är så jävla ledsen nu! Var rädd om livet för rätt som det är tar allt slut. Var rädd om alla dina nära och kära!! Säg att du älskar dem. Tvivlar du på om du gör det eller inte säg det ändå! För om du tvivlar så älskar du och om du tänker tanken så är tanken rätt. Jag älskar dig!!!
Ju äldre vi blir ju närmre kommer vi döden. Jag är inte rädd för att dö men jag är så in i helvette rädd för att någon skall dö. Ingen vill leva kvar ensam men alla måste vi ibland! Ibland är det så hemskt och så orättvist så att det borde vara förbjudet och än mer!!!!
~
Vi finns alltid här för dig! Det ska du verkligen veta!! Emma älskar dig <3 vi älskar dig.
Jag älskar er min fina släkt!
Jag älskar er mina fina vänner!
Igår. Igår hände en hemsk sak! Igår hände något som är så fruktansvärt och ännu mer! Det finns inga ord som kan hjälpa! Inget jag kan skriva som kan få det att kännas bättre! Aldrig någonsin! Jag grät mig till sömns. Grät på jobbet. Gråter nu. Man kan inte förstå! För sånt här händer aldrig! Men nu hände det och det hände oss, det hände dig! Och ingen kan få det ogjort, för den här jävla tiden går inte att spola tillbaka!, Hur mycket man än skriker och gråter!! Livet är så skört. Livet är en tråd av lenaste silke! Jag skriker ut till alla för jag är så jävla ledsen nu! Var rädd om livet för rätt som det är tar allt slut. Var rädd om alla dina nära och kära!! Säg att du älskar dem. Tvivlar du på om du gör det eller inte säg det ändå! För om du tvivlar så älskar du och om du tänker tanken så är tanken rätt. Jag älskar dig!!!
Ju äldre vi blir ju närmre kommer vi döden. Jag är inte rädd för att dö men jag är så in i helvette rädd för att någon skall dö. Ingen vill leva kvar ensam men alla måste vi ibland! Ibland är det så hemskt och så orättvist så att det borde vara förbjudet och än mer!!!!
~
Vi finns alltid här för dig! Det ska du verkligen veta!! Emma älskar dig <3 vi älskar dig.
måndag 21 november 2011
Beviset på att hjärtat aldrig kan bli fullt!
Hej idag!
Jag mår bra, trött som en trött människa men bra. Neo mår också bra, han ser på ice age 2 och dricker god välling! Riktigt god är den, det tycker jag med! 2års vällingen :) den smakar precis som babygröten med banansmak som var det första han åt som liten.. Å den gillade vi här hemma! Inte konstigt att han inte vill sluta dricka välling! När jag frågade honom hur länge han tänkte dricka välling så svarade han; Tills jag fyller 6år! Men sen efter lite eftertanke menade han att nog 7 år var en bättre slutadrickavällingålder! :) sötnos!
Vi försökte lära oss att spela vänd tia nyss, det gick sådär.. Schack går faktiskt bättre! Funderar på hur gammal jag var när jag började spela schack... Äldre en fyra var jag säkerligen men det skall börjas i tid!
Jag spelade mot en liten 7årig kille i Endre skola förra veckan och han var en av de bästa jag spelat mot... nästan! Jag blev riktigt imponerad! :) Han ville ha revansch idag sa han, fast vi hann aldrig och nu skall jag vara ute i Vibble ända fram till årsskiftet så han hinner öva mycket tills nästa match:) Jag med!!!
Ska bli jätte mysigt att få komma tillbaka till Vibble! Jobbar med en massa fina ettåringar och några tvååringar och himla go personal! I Endre vet ni ju att jag trivs jätte bra! Men jag har faktiskt en konstig känsla av att det är ett avslutat kapitel. Jag slutade ju faktiskt där, så var det! Fick avskeds paket och kramar och teckningar. Var ledsen ett bra tag och har saknat alla "mina" ungar hur mycket som helst, men som med allt annat så går man vidare. Nu har jag varit i Endre i några dagar och det var verkligen på tiden! Jag blev så himla lycklig när jag fick krama om alla fina barn där ute igen och träffa all personal, gamla fina gänget!! Men jag känner mig mer som en gästspelare nu på något vis.., Vet inte vart saker och ting ligger, kan inte de nya reglerna, har kommit en hel del ur gängorna kan man lugnt påstå! och så varken kan eller VILL jag inte vara sträng alls även om det kanske skulle behövas ibland, har jag varit borta så länge vill jag inte komma tillbaka och vara arg och grinig det första jag gör! Inte för att jag brukar gilla att vara arg och grinig!!!
Idag var i allafall en till "sista" dagen där ute. Det är nog det också att jag tycker det känns så jobbigt varje gång det blir den där "sista" dagen. En tråkig upprepning som inte alls är skön!
Jag ser verkligen fram emot att få tillbringa julpysslet och advent med småttingarna i Vibble från och med i morgon!
Nu, slänga mig ned brevid älsklingen o se på Ice age. Ska störa honom lite.. Pussa och krama honom tills han spyr.... eller nått?
Jag mår bra, trött som en trött människa men bra. Neo mår också bra, han ser på ice age 2 och dricker god välling! Riktigt god är den, det tycker jag med! 2års vällingen :) den smakar precis som babygröten med banansmak som var det första han åt som liten.. Å den gillade vi här hemma! Inte konstigt att han inte vill sluta dricka välling! När jag frågade honom hur länge han tänkte dricka välling så svarade han; Tills jag fyller 6år! Men sen efter lite eftertanke menade han att nog 7 år var en bättre slutadrickavällingålder! :) sötnos!
Vi försökte lära oss att spela vänd tia nyss, det gick sådär.. Schack går faktiskt bättre! Funderar på hur gammal jag var när jag började spela schack... Äldre en fyra var jag säkerligen men det skall börjas i tid!
Jag spelade mot en liten 7årig kille i Endre skola förra veckan och han var en av de bästa jag spelat mot... nästan! Jag blev riktigt imponerad! :) Han ville ha revansch idag sa han, fast vi hann aldrig och nu skall jag vara ute i Vibble ända fram till årsskiftet så han hinner öva mycket tills nästa match:) Jag med!!!
Ska bli jätte mysigt att få komma tillbaka till Vibble! Jobbar med en massa fina ettåringar och några tvååringar och himla go personal! I Endre vet ni ju att jag trivs jätte bra! Men jag har faktiskt en konstig känsla av att det är ett avslutat kapitel. Jag slutade ju faktiskt där, så var det! Fick avskeds paket och kramar och teckningar. Var ledsen ett bra tag och har saknat alla "mina" ungar hur mycket som helst, men som med allt annat så går man vidare. Nu har jag varit i Endre i några dagar och det var verkligen på tiden! Jag blev så himla lycklig när jag fick krama om alla fina barn där ute igen och träffa all personal, gamla fina gänget!! Men jag känner mig mer som en gästspelare nu på något vis.., Vet inte vart saker och ting ligger, kan inte de nya reglerna, har kommit en hel del ur gängorna kan man lugnt påstå! och så varken kan eller VILL jag inte vara sträng alls även om det kanske skulle behövas ibland, har jag varit borta så länge vill jag inte komma tillbaka och vara arg och grinig det första jag gör! Inte för att jag brukar gilla att vara arg och grinig!!!
Idag var i allafall en till "sista" dagen där ute. Det är nog det också att jag tycker det känns så jobbigt varje gång det blir den där "sista" dagen. En tråkig upprepning som inte alls är skön!
Jag ser verkligen fram emot att få tillbringa julpysslet och advent med småttingarna i Vibble från och med i morgon!
Nu, slänga mig ned brevid älsklingen o se på Ice age. Ska störa honom lite.. Pussa och krama honom tills han spyr.... eller nått?
Saffran!
Julen är här och lyser frid på jorden.
Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den.
Julen i här, i våra mörka länder.
Kom låt oss ta varandras händer, när julen är här.
Lussebullar, barnen har bakat.
Jag har mulat i mig, 8-10 st!! :)
Tack tack! Sov gott.
En del påstår att jag är tidig men jag älskar julen. En lååång fridfull jul full av höstlöv! Precis perfekt. Allt skall hinnas med helt utan stress och brådska! Adam om du någonsin läser det här så vill jag och Neo julbaka med dig! Har försökt ringa.. riiing oss! :)
söndag 20 november 2011
nattspöken finns bara när lampan är tänd
Efter att ha läst bamsetidning och några böcker så släckte vi lampan. Neo sa då som alltid att han vill ha lampan tänd vilket han också brukar få ha. Ikväll berättade jag dock som det var; Neo, du vet att allting som finns här i rummet, alla möbler, alla leksaker, bilar, gosedjur, gardiner, ja precis allting, de vet att när man släcker lampan på kvällen så blir ofta små barn lite halvrädda. Så när de märker att lapman släcks så blir precis allt i rummet extra snällt och gott, Gosedjuren blir extra snälla, bilarna blir extra snälla. Förstår du? Allt här inne blir snällare än de snällaste som finns. Bara för att man inte ska behöva känna sig rädd. Så är det överallt. Hos alla familjer. Det är bra även för vuxna, för även vuxna kan bli lite rädda i mörkret ibland vet du. Men så när jag börjar bli lite rädd, kommer jag ju alltid ihåg, att så fort man släck blir allt så gott. Å då kan jag ju inte vara rädd längre. Så ÄR det! Medan jag ligger och berättar allt dethär i minsta detalj så somnar Neo gott mot min arm där i mörkret. Älskade lilla fina kille!
lördag 19 november 2011
Vågor.
Kunde inte sova i natt. Gick upp och försökte teckna. Teckna ett vilset, rytande lejon. Ville få ur mig något.. En känsla jag kände ville av någon anledning på något sätt visa sig. En känsla av förtvivlan. En känsla av oro. Av rädsla. Av sorg. Det är mycket just nu. Stora saker som händer andra, inte så mycket som händer just mig. Men jag blir med dragen. Det drar tag i mig som en tornado, drar och sliter och spränger sig in, rakt in i själen. Jag känner mig vilsen och liten. Jag vill inte. ingen vill må dåligt. Ingen vill att någon ska må dåligt. Men livet är inte en dans på rosor. Inte alltid. Inte just nu.
Att teckna ett lejon var svårt, mycket svårare än att teckna en människa! Ju mer jag tecknade ju bättre kände jag mig, det var rätt det han sa, att teckna är en sorts terapi.. Lejonet blev inget vidare, en stor gapande mun med massor av vassa tänder. Ett stirrigt öga och en hel del hår. Nästan bara hår. Hårda Streck hit och dit. Det var kanske det som gjorde mig bättre till mods, att bara hårt få kludda ner en massa meningslösa streck?
La ifrån mig det. Kröp ner igen. I en trygg famn som väntat, tyst. Tack!
Att teckna ett lejon var svårt, mycket svårare än att teckna en människa! Ju mer jag tecknade ju bättre kände jag mig, det var rätt det han sa, att teckna är en sorts terapi.. Lejonet blev inget vidare, en stor gapande mun med massor av vassa tänder. Ett stirrigt öga och en hel del hår. Nästan bara hår. Hårda Streck hit och dit. Det var kanske det som gjorde mig bättre till mods, att bara hårt få kludda ner en massa meningslösa streck?
La ifrån mig det. Kröp ner igen. I en trygg famn som väntat, tyst. Tack!
fredag 18 november 2011
Tråd av silke
Snart kommer Ceciliia hit :) ! Var jätte länge sen vi sågs, på tok för länge. Så är det ofta, tiden bara springer ifrån en! Men det är så skönt med alla mina vänner, man behöver inte ses jämt! Höras jämt. Man vet att de alltid finns där ändå! Älsklingsvänner! Maria kommer till ön ikväll också så jag HOPPAS att jag får se skymten av henne någon dag nu snart också!
Jag, systerdotterEmma systerLina o mamma skulle baka pepparkakor. Mys med julmusik å toppenhummör! Så ringer den där förbaskade telefonen såklart! Han i andra änden var himla go, o det tur för han för när vi pratat klart så var degen slut, upp-bakad/uppäten/på-golvet-tappad o ner-gojsad i bordet av söt barn-hand:) ... Första plåtens halvbrända pepparkakor hade farit ned på golvet, såklart=) Syster min är lite bacill rädd, ville promt slänga alla... Jag räddade ändå fyra av dem, mumsade direkt i mig en och har nu tre kvar till snart!
Livet är så skört. Det har hänt så mycket på sista tiden. Så ofattbara saker men ändå så nära. Allt kan hända. Jag har tänkt så mycket, på liv och död. Jag är så tacksam! Alla andra små problem som förr kändes stora har nu blivit meningslösa, obetydelsefulla! Jag har suttit i tre dagar på jobbet nu och målat en teckning med ett av barnen. Hon har mist sin älskade morbror. Hon bad mig att skriva hanns namn med fina bokstäver som hon kunde färg lägga och måla hjärtan runt, det blir glitter, ett foto och inplastat. Hon ska lägga det på hanns grav har hon sagt. Hon är så fin och jag är så ledsen. Ledsen för hennes och hennes familj. De är så kärleksfulla, så fulla av liv. O mitt i livet tar livet plötsligt slut. Mitt i allt. All kärlek till alla. Kärlek
Jag, systerdotterEmma systerLina o mamma skulle baka pepparkakor. Mys med julmusik å toppenhummör! Så ringer den där förbaskade telefonen såklart! Han i andra änden var himla go, o det tur för han för när vi pratat klart så var degen slut, upp-bakad/uppäten/på-golvet-tappad o ner-gojsad i bordet av söt barn-hand:) ... Första plåtens halvbrända pepparkakor hade farit ned på golvet, såklart=) Syster min är lite bacill rädd, ville promt slänga alla... Jag räddade ändå fyra av dem, mumsade direkt i mig en och har nu tre kvar till snart!
Livet är så skört. Det har hänt så mycket på sista tiden. Så ofattbara saker men ändå så nära. Allt kan hända. Jag har tänkt så mycket, på liv och död. Jag är så tacksam! Alla andra små problem som förr kändes stora har nu blivit meningslösa, obetydelsefulla! Jag har suttit i tre dagar på jobbet nu och målat en teckning med ett av barnen. Hon har mist sin älskade morbror. Hon bad mig att skriva hanns namn med fina bokstäver som hon kunde färg lägga och måla hjärtan runt, det blir glitter, ett foto och inplastat. Hon ska lägga det på hanns grav har hon sagt. Hon är så fin och jag är så ledsen. Ledsen för hennes och hennes familj. De är så kärleksfulla, så fulla av liv. O mitt i livet tar livet plötsligt slut. Mitt i allt. All kärlek till alla. Kärlek
torsdag 17 november 2011
onsdag 16 november 2011
måndag 14 november 2011
Skissnisse
Min nya hobby och fritid är sjunga/skissa och läsa..:) Skeppohoj vad jag skall bli estetisk... För Neos skull! Vem vill inte ha en estetisk morsa?!
Hejdå från Agnes och Aron :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)