Jag har drömt mardrömmar om den här tiden sen jag var barn. Nu slår mardrömmen in dörren och klampar in med geggiga galloscher och skiter fullständigt i att se sig om ifall det blir fula märken kvar. För det lär det bli! Det känns så nu. Det handlar om mitt älskade hem. Mitt hem där alla mina minnen bor. Det är inte många som fått se sitt barn växa upp på samma golv som man själv legat och skrikit på som 4åring när man inte fått piggelinen man så gärna ville ha. Det har varit helt underbart att få uppleva den känslan. Eftersom jag vet att jag trivdes så fruktansvärt bra när jag själv var barn så vill jag ju såklart inget hellre än att Neo skall få det lika fint som jag hade det. Jag älskar vårat hus, vårat hem här i Brissund! Efter ett liv här så har man lyckats spinna det där nätet av grannar som man alltid stannar och pratar med när man är ute och går. Gemenskapen som det tar ett helt liv att bygga upp. Att tänka tanken på att någon annan ska flytta in här är något av det svåraste jag har varit med om!
Det har inte alltid sett lika dant ut här hemma, huset och omnejden har vuxit med oss. I somras fick jag till och med min efterlängtade berså som jag ända sen jag läste om gubben Pettson som alltid satt och drack sitt kaffe med katten Findus ute i bersån har drömt om. Ja jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att växa upp på så jag är tacksam. Tacksam och det borde räcka. Man kan tycka att nu fan borde jag vara nöjd. Jag är nöjd. Men jag är bortskämd. Bortskämd av stora ytor och fritt med färska bär och 30 sekunder till havet. Havet är min hjärnrensare. Havet finns kvar.
Jag åkte ut för att hämta ett mindre flyttlass av blandat kraffs men kom inte längre än innanför grinden med bilen förren tåren kröp fram i ögonvrån. Alla minnen for ner över mig som niagarafallen. Satt länge i mörkret och bara såg mig om. Såg mig om på de mörka skuggorna som följde marken bakom träden runt huset och överallt. Sen tog jag klivet, höll andan, in fort och ta allt det som är finast och mest betydelsefullt. Sen ut igen. Jag klarar inte av att ta de mysigaste sakerna jag vill inte förstöra mitt hem. Jag älskar det ju så mycket. Jag låter nog larvig men det får ni gärna tycka för det är precis såhär jag är. Rätt larvig ibland! Så pass larvig att jag tänkte fotografera mina olika rum och rama in tillsammans i en större ram och ha i vårat nästa hem. Vårat nästa hem som är en fin liten lägenhet som är så enormt mycket för modern och ny för att egentligen passa mig. Hade jag inte varit så in i norden bortskämd så hade jag varit den lyckligaste. Men det är så mycket tråkigare att flytta ut än vad det är att flytta in. Det bara är så. Men jag är tacksam för allt. För tiden som gått och tiden som kommer. Tack älskade pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar